(1815-1884) was a French artist. He was born in Paris, France, studied art at the studio of Leon Cogniet,and first exhibited his work at the Paris Salon of 1833. One of his most well-known works was a depiction of the Siege of Paris during the Franco-Prussian War, painted in the form of a cyclorama, a type of large panoramic painting on the inside of a cylindrical platform designed to provide a viewer standing in the middle of the cylinder with a view of the painting. Viewers surrounded by the panoramic image are meant to feel as if they are standing in the midst of a historic event or famous place. Philippoteaux also produced a large number of works chronicling the rise and successes of Napoleon Bonaparte, including a portrait of Napoleon in his regimental uniform and a group of paintings of French victories in the Napoleonic Wars. Philippoteaux was awarded the Legion d'honneur in 1846. Philippoteaux's son Paul Philippoteaux was also an artist; both were famous for their production of cycloramas. Father and son collaborated on The Defence of the Fort d'Issy in 1871.  Related Paintings of Henri Felix Emmanuel Philippoteaux :. | Landscape at Chaponval | Nocturne in Blue and Silver:The Lagoon Venice | Maundy Thursday on the Piazzetta | Scylla et Glaucus | Beacon Street, Boston |
Related Artists:
Charles Farrer
1839-1891 English
Lotz, Karoly
Hungarian Painter, 1833-1904 was a German-Hungarian painter. Karl Lotz was born in Bad Homburg vor der Höhe, Germany, the seventh and youngest surviving child of Wilhelm Christian Lotz and Antonia Höfflick. His father was a valet of Prince Gustav zu Hessen-Homburg at the time when the prince was representing Austria at the Congress of Vienna, which among other matters dealt with the House of Hessen-Homburg's rights of sovereignty over Hessen-Darmstadt. The sudden death of the young Baron von Sinclair, charge d'affaires, forced W. C. Lotz temporarily into the rôle. While in Hungary in 1815 he made the acquaintance of the 13-year-old Antonie Hoefflich, whom he married three years later. She gave birth to eight children, of whom Karl was the youngest. W. C. Lotz died in 1837 and Antonie moved the family to Pest (now that part of Budapest to the north of the River Danube). Karl attended the Piaristengymnasium, where, although Calvinist, he was awarded a scholarship for his exceptional academic performance. He began his artistic career as a pupil of the Hofkapellmeister Destouches, then in the academy of the Venetian master Jacopo Marastoni (1804-1860). Later he was a pupil of the historical painters Henrik Weber (1818-1866) in Budapest and Carl Rahl (1812-1865) in Vienna. Together with Rahl he worked on numerous commissions. Later he started on his own original works, first as a romantic landscape artist in scenes of the Alföld (the Hungarian lowland plain), and then as a creator of monumental murals and frescos in the style of the Venetian master Tiepolo. After various works in Budapest he became active in Vienna. He laid out plans for a grandiose palace, and completed murals commissioned by the Abbot of Tihany for his abbey church on the shore of Lake Balaton. He became known for his portraits and nudes, for which both his wife and his daughters (Katarina in particular) posed. Lotz found married bliss only at the age of 58, when he married the widow Jacoboy, the former wife of his brother Paul Johann Heinrich, who had died in 1828. From then on he signed his works Keroly Jacoboy-Lotz. In 1882 Lotz was appointed Professor at various art academies in Budapest, and in 1885 he became dean of a newly-established department for women painters.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.